Det är så typiskt mig att jaga lycka. Att alltid längta framåt. Ett ständigt sökande, för att jag liksom aldrig nöjer mig. Det finns alltid något att längta till, eller något som skulle kunna bli bättre. Varför kan man inte bara vara tillfreds med hur livet är, just där, just då? Vara glad över att man lever på något sätt? Skärpning för fan! Sluta jaga alltid jämt. Se dig omkring och var glad, där och då. Gräset kanske inte alltid är grönare på andra sidan?