Det var den bästa dagen i mitt liv, alla kategorier, studenten. För, att samlas en sista gång med sin klass, som man har sådan otrolig kärlek för (ibland även hatkärlek), är något speciellt. Att bara skita i allt, dansa tills fötterna blöder, och bara njuta av tanken att "Vår tid är nu". Att VI klarade skolan tillsammans, och att VI nu bara skulle få leva livets liv. Men, det finns en baksida till att uppleva sin bästa dag i livet...

Det finns nog de i klassen som jag, ja, som jag kanske aldrig kommer att träffa igen. Vi kommer aldrig mer att få spendera våra håltimmar, slappandes tillsammans i Helges. Vi kommer aldrig mer att stå där på luciamorgon och bara få vara en del av en stämning som får en att tappa andan. Att sitta i skolmatsalen och skratta åt någon anekdot om en fest förra veckan eller att försöka sno tillbaka soffan till VÅR sida av korridoren... Ja, detta kommer aldrig mer att hända. Och allt det känns för fel för att ens försöka förstå. Jag vill knappt förstå. Det finns så otroligt mycket som jag kommer att sakna, och som jag aldrig kommer att glömma, från mina tre underbara år på Palmcrantz.

 

Jag borde väl kanske se tillbaka på detta som att "Åh, vilken fin student jag ändå hade!". Och det gör jag väl till viss del, men... Nej. Just nu känns det bara för sjukt att faktiskt inse att jag har tagit studenten.